Jag vill skriva.

Det är som att min kreativitet sprudlar över i takt med de känslovågor som sköljer över mig.

Jag vill förstå mina tankar.
De blandas samman till ett stort surr av röster, där endast lösryckta ord gör sig hörda.


Jag vill känna förståelsen jag uppnår, innan förvirringen tar över med sin höga stämma.


Det är en förbannelse att leva i samhällets stress, där känslor och tankar trycks undan till ett senare tillfälle.
Där jag aldrig kom att förstå något av livet, för att jag aldrig gav mig tid att förstå ens mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0