darkshiira

Så hade vi Samhällskunskap på eftermiddagen med en väldigt karismatisk lärare. Hon berättade att hon skulle ta upp tunga ämnen, så därför skulle vi först presentera varandra och lära känna varann närmare - på så sätt skulle klimatet bli mer tillåtande.

I vilket fall fortsatte hon att prata om Barnkonventionen och dess innebörd. Ingen fara på taket alltså. Inget man anser som vidare "tungt" i den bemärkelsen. Vi diskuterade alltså vilka av barnkonventionens punkter Sverige är bra på att hålla och vilka vi brister i, där kommentarer om vård efter traumatiska händelser och asylsökande barn som blir hemskickade togs upp. Fortfarande så är detta den grymma verkligheten vi lever i, och jag kände en viss känsla av engagemang till att förstå hur dessa viktiga punkter är viktiga att samtala med eleverna om. På så sätt kan eleverna själva bli medvetna om de rättigheter de faktiskt har, och vad dessa rättigheter faktiskt inte innefattar. Som vår lärare påpekade, att äta 20 kg godis är inte en rättighet - även om barnen tycker att det är för dennes egna bästa.

Efter samtalet om Barnkonventionen så övergick vi till att titta genom en fin bok som vår lärare och hennes barngrupp gjort. Det handlade om känslor, där barnen hade fått arbeta i grupp om 6 personer och välja ut vilka känslor de tyckte var viktiga att ta med. De känslor eleverna ansåg var viktiga var; Arg, Glad, Ledsen, Förvånad och Äcklad. Därefter fick de själva välja en mening som de skulle ta med under varje känsla som på så sätt skulle beskriva känslan. Meningen skulle följa formen "Jag blir ... när jag... ". Fortfarande så kändes hela arbetet väldigt roligt, och helt klart något jag kan göra med mina framtida elever också. Känslor är viktiga att knyta an till. Eleverna hade skrivit sådana meningar som; "Jag blir glad när jag får paket", "Jag blir äcklad när jag får tuggummi under skon", "Jag blir förvånad om jultomten står utanför fönstret och vinkar till mig" och "Jag blir ledsen om någon retar mig". Läraren påpekade även att bilderna som representerade varje känsla i boken var bilder som barnen själva ritat. Detta med mörk tushpenna, så de var enkla att förstora i kopiatorn.

Men, mitt i allt detta så stod den där fasansfulla meningen. Som ett riktigt barn alltså sagt. "Jag blir ledsen när mamma och pappa slår mig". Jag kunde inte hjälpa att säga rakt ut; "Oj...". Det fanns inte ord för hur mina tankar gick. Ett tag trodde jag, hoppades jag, att allt var en fabulering för att skapa en diskussion. Detta var alltså inte fallet.

Läraren fortsatte lektionen med att berätta en historia om denna lilla pojkes, eller flickas - jag vet faktiskt inte, lärare. Och hur denne fick ta många karuseller fram och tillbaka innan något faktiskt skedde. Först hade alltså denna personen reagerat ungefär som mig - Oj. Förmodligen även med samma isande känsla i magen som biter tag. Efter detta hade hon diskuterat med sitt arbetslag, med rektorn, med arbetslaget, med rektorn igen, med kuratorn, med arbetslaget, med kuratorn igen... Som ni förstår var denna berättelse väldigt engagerande och målande, detta tänker inte jag skriva ned. Det blir så otroligt levande i sådana fall.

Det är nämligen så att lärare har anmälningsplikt vid misstanke om fysiskt våld. När läraren då misstänker detta, med all rätt, och går till rektorn, så undrar rektorn om hon verkligen är säker. Detta sätter ett ansvar på läraren, och läraren går då till arbetslaget och undrar om hon verkligen kan vara säker på en sådan sak. Arbetslaget inser att det inte alls ska vara på detta sätt, och säger åt rektorn. Därefter går läraren då tillbaka till rektorn, som hänvisar denne till kuratorn. Detta är då helt fel. Rektorn är den som ska göra en anmälan till socialen vid misstanke.

I vilket fall så går läraren till kuratorn, och denna ber då läraren skriva ned några rader kring misstanken. Åter igen fel. Läraren är inte den som ska summera en misstanke. Det ligger inte i yrkesrollen. Självklart pratar läraren med arbetslaget igen, och får alltså det svaret. Det ligger inte i yrkesrollen att försöka hitta bevis för misstankar - vi har minst 20 stycken till i klassen som vi också har ansvar över. Eftersom tiden däremot går för den stackars lilla pojken, så väljer då läraren att skriva en kort summering över det som skett med meningen i känsloarbetet, och skriv då under detta brev. Kuratorn skickar in anmälan, med brevet bifogat.

På så sätt så har alltså läraren hamnat i registret hos socialen som anmälare, istället för att skolan gjort en anmälan om en misstanke. Som det då alltså ska vara. En institution ska göra anmälan, inte privatpersoner. Varför? Det märker ni nog snart...

I vilket fall så hamnar detta brev underst i en hög eftersom det är en privatperson som gjort anmälan, istället för en institution. Högens ansvarige är dock på semester, så högen hamnar underst i en annan hög, där dennes ansvarige är föräldrarledig. Tillsist hamnar denna hög underst i en till hög, och ett halvår senare så har äntligen anmälan blivit uppmärksammad.

Ni kanske märkte att barnen pratade om tomtar i meningen? Nu har det hunnit bli sommarlov, och socialen skickar ut ett brev till pojkens familj. Dessa är dock på semester, så de märker inte det första, det andra eller det tredje brevet som dimper ned. När de sedan uppmärksammar att de fått brev om att ärendet går över till polisen om de inte svarar omgående, så kan ni då förstå hur dessa föräldrar reagerar.

Läraren, som då står som anmälare, blir självklart den skyldige. Och pappan till pojken stormar in i klassrummet och hotar läraren. Relationen mellan dessa föräldrar är förevigt splittrat, och det blir ett helvete för läraren. Ärendet har dock nu gått till polisen, och polisen ringer en dag upp läraren till klassrummet. Där kräver de från henne att hon ska ta med pojken till polishuset för förhör samma dag, under skoltid. Allt för att hon är anmälaren.

Självklart så gör läraren detta, men pojken säger då att han bara hittat på. Vad kan man annars förvänta sig? Ärenden kan dock bli aktualiserade om något nytt uppdagas, utan att denna procedur ska behöva upprepas, vilket det självklart senare kommer att bli. Pojken kommer en morgon in på samlingen, och stönar till av smärta så fort någon nuddar hans arm. Detta eftersom hela armen är svullen och röd. Pojken har dock inget minne om vad som har hänt, vilka som var närvarande när det hände eller ens när detta skett. Självklart blir ärendet aktualiserat då.

Till saken hör att min lärare var närvarande när allt detta skedde, och har agerat i denna familj enda sedan händelsen. Detta genom att samtala med föräldrarna om huruvida detta inte är tillåtet, och erbjudit stöd. Men att det ska ta individers engagemang utan proffesionell bakgrund för att något ska ske, det är en skam.

Det som dock berörde mig främst, är att hon sedan berättade om åter ett fall där deligeringen av ärendet blivit bollat fram och tillbaka på ett liknande sätt. Detta var dock en lärarstudent som berättat för henne, och handlat om 3 stycken elever i olika klasser på en skola. Dessa uppdagades av någon lärare sväva för sitt liv i den hemmasituation de levde i, och något var alltså tvunget att göras akut. Men under dessa utdragna procedurer lyckades alla 3 avlida.

Detta fick mig att bryta ihop. Att folks ignoranta långsamma hjärnor inte lyckats hjälpa 3 försvarslösa barn. Det är ofattbart. Jag mår fortfarande dåligt när jag skriver ned detta, eftersom jag inte klarar av tanken på att folk inte gör sitt yttersta för samhällets barn, än mindre skada dem medvetet.

Nej, jag ska vara helt ärlig och säga att jag behövde fler dagar på att smälta denna information. På att inte få mer smärta i hela kroppen. Mer ilningar ut i fingerspetsarna. Fler tårar.
Jag, som inte ens klarar av att se barn fara illa på film. När dessa är fabulerade. Där det går att tänka att de är jätteglada som får hjälpa till att spela in filmen. Där jag kan välja att blunda och hålla för öronen. Jag var tvungen att sitta och lyssna på dessa historier. Över riktiga barn. Som inte mår bra, och aldrig kommer att göra det. Och jag kan inget göra för att hjälpa dem.

Det är mig övermäktigt. Förlåt, jag bryr mig, jag gör det. Jag blundar inte, jag gör inte det. Jag försöker bara att inte duka under av samhällets alla brister. Jag vill inte veta alla dessa barn jag inte kan hjälpa. Jag vill bara veta de jag kan hjälpa. Där jag kan göra mitt yttersta.